Ett relativt liv
Jag levde ett lugnt liv som stationsföreståndare vid den statliga järnvägen. Jag var trogen min hustru och tillfreds med min tillvaro. Man kan nog säga att jag levde ett ganska ordinärt liv. Ända sedan jag valde att lägga min ungdoms omvälvande idéer bakom mig har jag levt ett rättskaffens liv som det anstår en hederlig medborgare av vårt land. Mitt samvete är rent. För att säga sanningen så är jag nog lite av en hjälte. Eller... hjälte, det är nog att ta i lite. Men en poet var jag en gång i tiden, det är sant. Eller? Var jag inte helt enkelt en romantiker... En romantiker. Många skulle nog snarare kalla mig pedant. En karriärist. En tillbakadragen tjänsteman, eller en hjälte, en karriärist, en poet, en pedant eller en romantiker! Var tar det slut? Vem är jag?!
I den stilen går de funderingar som huvudpersonen i Karel Capeks (1890-1938) roman "Ett vanligt liv" drabbas av på sin ålderdom. I boken konfronteras vi med en människas sökande efter sitt egentliga jag. Vad är egentligen sanningen om hans liv? Var han en bra eller dålig människa? Vad hade han egentligen för motiv för sina handlingar? Och finns det egentligen något säkert svar på dessa frågor? Går det verkligen att fastställa en människas sanna identitet?
Frågan om en människas sanna jag återkommer ofta i den tjeckoslovakiske författaren Karel Capeks verk. Och i den sk noetiska trilogin där "Ett vanligt liv" utgör den sista delen, är den huvudtema. De tre böckerna är visserligen inte i egentlig mening att betrakta som trilogi, eftersom det inte finns några beröringspunkter mellan de olika berättelserna. Delarnas enda gemensamma nämnare är sökandet efter sanningen; sanningen om en människas liv. Vem var han? Vem var bonden Hordubal, vem var Fallet X, vem var mannen med det vanliga livet? I de tre olika berättelserna får frågan olika kaliber. I romanen "Hordubal" står en mordgåta i centrum för handlingen och i direkt anknytning därtill frågan om motiv och skuld. Vad är den mördade Hordubals hustru egentligen för en människa? Är hon lömsk och slug, kall och beräknande och anskrämlig att se på? Eller själv ett offer för omständigheterna, en svag individ, vacker och oskuldsfull? Vem var egentligen Hordubal? Blev han sviken eller var det i själva verket han som svek? Och vem var mördaren, dvs älskaren till den mördades hustru? Vad hade han för motiv?
I romanen "Meteor", där en människa bokstavligen ramlar ner från himlen, är frågan fullkomligt öppen. Vid flygolyckan brinner mannens identitetshandlingar upp och han själv hamnar i koma. Vilket mysterium! Vem är han? Fyra människor sätter sig i sinnet att lösa gåtan och detta med hälp av de mest skilda metoder. Än är det läkarens torra analys, än är det telepati med den medvetslöse, än är det fjärrskådning och än fabulerande. Vi har förutom läkekonstens företrädare att göra med en nunna, en siare och en författare. Och med absurd självklarhet framhärdar var och en av dessa något udda figurer i att de har tillgång till en säker källa.
Och så slutligen mannen med det vanliga livet. Här är frågan gravt introspektiv. Huvudpersonen vet att han ska dö och gör nu upp med sitt liv. Hur var han egentligen? Levde han bara ett enda stillsamt och tillbakadraget liv? Var det den han var? Den han egentligen var? Var han inte i grund och botten en diktare, bodde inte i denne tjänsteman en förträngd konstnärssjäl? Den logiska följdfrågan blir: Gömmer inte alla människor på en hel rad möjliga personligheter och levnadsbanor? Levnadsbanor som kanske till och med påbörjats, men sedan fått stå tillbaka av olika skäl. Hur skarpa är vi egentligen i konturerna? Capeks svar är att inte ens vi själva egentligen är medvetna om vilka vi är. Vi glömmer så mycket, glömmer människor och händelser, känslor och idéer. Det som en gång var viktigare än någonting annat, är idag kanske något vi knappt minns. Vi förtränger, flyr undan, byter perspektiv - och detta samtidigt som vi är förvissade om att vi är och förblir densamma, att vi går rakt fram, att vi är herrar över våra liv. I själva verket, säger siaren i Meteor, förhåller det sig med en människas liv som med ett vattendrag. Ett vattendrag är något vi kan uppfatta, ta in, se och "förstå". Men i själva verket är detta vattendrag endast en liten del av ett större flodsystem, av floder som mynnar ut i hav, hav som dunstar och blir till regn - och denna enorma komplexitet är något som vi omöjligen kan föreställa oss och än mindre lära känna.
Sanningen om oss själva är oerhört komplex. Därför, låter Capek oss förstå, skapar vi oss en egen, långt mycket enklare och överskådligare sanning, en sanning som alltså är strängt subjektiv. Detta är ett synsätt som ligger helt i linje med den filosofiska strömning som fascinerade och engagerade Capek i hans ungdom: Pragmatismen. Pragmatismen har en egen sanningsteori och lär att sanningen inte är något upphöjt och absolut, utan något som vi använder. Sanningen är ett verktyg och verktyg väljer man vartefter situation. Som namnet förråder är pragmatismen fokuserad på det praktiska. Man ger inga svar på frågor om mål och mening, utan är en "det praktiska livets filosofi". Och i sin universitetsuppsats om pragmatismen går Capek ännu längre och kallar den en "den praktiska optimismens filosofi". Varför? Jo, därför att man istället för att tro på en absolut sanning propagerar för en tro på allt som gör människan gott. Och i förbindelse med denna strävan låter man ordet sann göra en krumbukt och i det närmaste få betydelsen bra. Det som är bra för människan är därmed sant. Gör till exempel den kristna tron människor gott så är den sann. Gör samtidigt ateismen de icketroende lyckliga så är den lika sann den. Säga vad man vill om en sådan obegränsad relativism och säga vad man vill om pragmatismens märkliga blandning av filosofi och antifilosofi, men man kan knappast anklaga den för intolerans.
Men för att återkomma till vår själs mysterier: är det ändå inte frustrerande att vi är så förlorade, så ogripbara även för oss själva, är det inte en skam att vi går miste om en så stor del av våra liv? Kanske måste man vända på det och fråga sig; skulle vi klara av att ständigt bära med oss alla de upplevelser vi har varit med om fram till denna dag? Skulle vi fungera om alla våra möjliga personligheter ständigt pockade på vår uppmärksamhet? Berättaren i Capeks korta "Mannen som inte kunde sova" är av den övertygelsen att vår förmåga att glömma endast är av godo. Under ett års tid får denne Herr Paulus inte en blund. Men än värre än att han inte får vila ut ordentligt är den erfarenhet han gör under denna period av sitt liv. Under de sömnlösa nätterna upplever han hur en massa minnen som han aldrig beaktat tränger sig fram genom medvetandet. Det är upplevelser av små och stora nederlag, av lögn, bedrägerier, av förseelser och försummanden, av alla de där livets tillkortakommanden och dråpslag som man helst vill vara utan. Och han kommer till insikt om att det som han alltid betraktat som en lycklig, tursam och framgångsrik människas liv i själva verket är en levnadsbana som lika mycket är präglat av erfarenheter av negativ karaktär. Han tycker sig mer och mer leva ett dubbelliv. På dagen lever han ett aktivt och kraftfullt liv fyllt av glädjeämnen. På natten däremot förvandlas han till en oälskad människa som aldrig lyckas göra någonting rätt. Därför anser han att sömnen och glömskan är en nåd. Sömnen spolar rent vårt inre menar han och väljer alltså även han att använda sig av vattnet som metafor:
"Sömnen är som ett mörkt och djupt vatten. Med den flyter allting bort som vi inte vet och inte bör veta om. Det besynnerliga slam som avlagrar sig inom oss spolas undan och flyter bort i den medvetslöshet som inte har några stränder. Vår uselhet och feghet, alla våra alldagliga och pinsamma synder, våra förnedrande dumheter och misslyckanden, sekunden av lögn och kärlekslöshet i våra käras ögon, det som vi har gjort oss skyldiga till och det som andra har förbrutit mot oss, allt detta flyter stilla bort utom räckhåll för medvetandet. Sömnen är oändligt barmhärtig; den förlåter både oss och dem oss skyldiga äro. Och jag ska säga er en sak: det som vi kallar vårt liv, det är inte allt vad vi har upplevt; det är bara ett urval. Det som vi upplever är alltför mycket, mer än vad vårt förnuft räcker till för. Därför väljer vi bara ut ett och annat som passar oss och flätar ihop det till en förenklad handling; och detta alster kallar vi vårt liv. Men vilket avfall vi lämnar kvar, vilka märkliga och hemska saker vi förbigår, herregud! om man bara visste! Men vi kan bara leva ett enkelt liv. Det skulle överstiga våra krafter att uppleva mer. Vi skulle inte orka bära livet om vi inte förlorade det mesta av livet på vägen."
Och vem var Karel Capek? Hur såg hans liv ut?
När den nya republiken Tjeckoslovakien föddes efter första världskriget blev Capek snart en av landets främsta intellektuella. Om han före och under kriget skrivit saker av mer metafysisk karaktär så var han efter fredsslutet fast besluten att nu ägna sin kraft åt det reella och handgripliga livet. Hans verk rymmer samtidigt filosofi, humor och politiskt engagemang. Mest känd är han måhända för "R.U.R", ett drama där det andra R:et i titeln står för robot. Med publiceringen av detta verk spriddes ett nytt ord över världen - även om det i rättvisans namn bör tilläggas att ordet inte var Karel Capeks egen, utan hans bror Josefs skapelse. Karel och Josef skrev för övrigt en hel del tillsammans, bland annat dramat "Ur en insekts liv". Andra kända verk av Karel Capek är "Salamanderkriget", "Gudsfabriken", "Krakatit" (alla tre med utopiska, men skrämmande aktuella teman), de mycket underfundiga historierna i "Berättelser ur fickan" och "Berättelser ur andra fickan" (där "Mannen som inte kunde sova" ingår), "Apokryfernas bok" icke att förglömma som mer eller mindre är en drift med mänsklighetens hela historia. Relativismen och toleransen var och förblev Capeks främsta filosofiska och moraliska tema. I artiklar, dramer, berättelser etc propagerade han oavbrutet mot enögdhet och dogmatism. Han bekämpade med kraft företrädare för trosinriktningar och teorier som uppenbart mer stod i sina idéers tjänst än i människans. Och han hade en logisk grund för sitt ställningstagande, en grund som utgjordes av insikten om människan själv; Hur kan vi med sådan bestämdhet hävda att vi har tillgång till sanningen, när vi inte ens vet sanningen om oss själva?